Ultimatum: Jobben eller Meg

[September]

Min fru förälskade sig i en kollega på jobbet, och inledde ett åtminstonde förtroligt förhållande, samtidigt som hon behandlade mig som skit och ingenting. Det blev naturligtvis samlivskris, vi har gått till rådgivning både då det var färskt, för två år sedan, för ett år sedan och nu senast för en par månader sedan.

Hon har tilstått sin förälskelse, att hon varit förtrolig med han, pratat sig samman med han om lögner mot mig för att kamuflera vad dom påbörjat. Hon har också sagt att hon inte har rätta känslorna kvar för mig, och förövrigt uppfört sig både dåligt och avvisande. (Hela fjol låg vi med varandra två gånger).

Jag har nu hållit ut i över två år, och väntat och hoppats vi skall få det bra igen, att jag skall märka att hon vill ha mig igen. Men det verkar inte bli något bättre. Hon klarar inte att prioritera och verkligen vara med på jobben att få ordning på vårt gemensamma liv. Och så länge jag märker att jag inte får response, så tror jag hon fortfarande är interesserad i den andre. Jag måste tillstå att jag haft det helt jävligt med sjalusi, men utan att det gått till sjukliga former. Det är en naturlig reaktion jag ikke kan rå för, blir bara så sorgsen, men jag har inte blivit kontrollerande. Vill ju gärna tro att det aldrig varit något fysiskt mellan dem.

Men jag tycker psykisk otroskap är minst lika illa som fysisk, om inte värre. Det är ett betydlig större svek enn tillfeldig sex, med en hun ikke ser igen.

Hon förnekar att det är något mellan dom idag, men hon har i alla fall inte blivit min igen - det är då ett som är säkert.

Jag mistänker att hon fortfarande går med förälskelsen sin inom sig, kanske är dom fortfarande också förtroliga.

Min mening är i alla fall att det aldrig kommer att kunna bli bra mellan oss så länge hon fortsätter att se den andra mannen.

Jag har därför gett henne ultimatum, att om hon inte slutar på jobben sin, så går jag ifrån henne.

Jag orkar inte med det här livet längre, och tycker jag är värd något bättre. Bara så synd att inte hon jag varit samman med i 21 år och har 3 barn med klarar att ge meg något bättre.

Hon på sin sida tycker att enda möjligheten för oss, är om jag ger henne tilliten att fortsätta på sitt jobb. För har jag inte tillit till henne, så tycker hon det uansett är meningslöst att vara samman.

Vad tycker andra om en situasjon som denna.

Förälskelse på jobben måste väl vara det jävligaste som drabbar ett förhållande, när den ena parten måste finna sig i att den andre träffar sin nya förälskelse varenda dag.

[Solveig Vennesland, Familierådgiver]

Hei!

Nå blir du nok veldig forskrekket. Men jeg er enig med dine kone. Jeg tror ikke du løser problemet med å si til din kone: velg meg eller jobben.

Jeg forstår at de ytre omstendighetene på hennes jobb med forholdet til hennes kollega byr deg imot. Men ikke glem at følelsene bor inne i damen, ikke i jobben.

Jeg er enig med deg i at det avgjørende er om hun vil ha deg tilbake. Det kan hun bare svare på selv. Hvis hun sier at hun vil det, må du bestemme om du vil ha henne, selv om hun har vært på tur med sin kollega.

Dette har dere begge ansvar for - om dere skal fortsette videre. Stol på din kone når hun sier at det er slutt med forholdet til kollegaen. Be henne om hjelp slik at du klarer å tro på at hun er til å stole på heretter. Og så kan dere begynne med byggingen av et nytt samliv - med masse erfaring fra livets opp- og nedturer. Lykke til!

[red]

Hei!

Nå blir du nok veldig forskrekket. Men jeg er enig med dine kone. Jeg tror ikke du løser problemet med å si til din kone: velg meg eller jobben.

Jeg forstår at de ytre omstendighetene på hennes jobb med forholdet til hennes kollega byr deg imot. Men ikke glem at følelsene bor inne i damen, ikke i jobben.

Jeg er enig med deg i at det avgjørende er om hun vil ha deg tilbake. Det kan hun bare svare på selv. Hvis hun sier at hun vil det, må du bestemme om du vil ha henne, selv om hun har vært på tur med sin kollega.

Dette har dere begge ansvar for - om dere skal fortsette videre. Stol på din kone når hun sier at det er slutt med forholdet til kollegaen. Be henne om hjelp slik at du klarer å tro på at hun er til å stole på heretter. Og så kan dere begynne med byggingen av et nytt samliv - med masse erfaring fra livets opp- og nedturer. Lykke til!

Det store spørsmålet er vel om forelskelse i en annen av partneren er resultat av om noe er galt i heimen, eller om det er rom for dype følelser for fler enn en.

Personlig syns jeg September har rett i at psykisk utroskap kan være vel så ille som tilfeldig fysisk.

Ved å dele intimitet med et annet menneske over tid, har man selv valgt å sette seg i en 'spent' situasjon.

Nå høres det ut som forholdet skranter uansett, og hvis September virkelig føler at det tærer på kreftene og selvfølelsene på en alfor destruktiv måte ved at konen hver dag går på jobb med denne kjærligheten sin, på turer, på fester etc, syns jeg det er fair å si fra om det.

Jeg er enig med deg at følelsene til konen hans ligger i henne og ikke jobben, men 'you lust what you see everyday', men, er situasjonen for ille, syns jeg ikke det er urimelig å fremsette et slik ultimatum.

Ikke fordi det nødvendigvis er det riktige, og ikke fordi allt nødvendigvis blir bedre (og jeg tipper mye leging må til for å reparere), men rett og slett fordi mannen ikke orker en dag til hvor konen drar til noe han forbinder med utroskap.

Jeg kjente en jente en gang som hadde en kamerat over tid. Denne kameraten hadde en dag sagt at han var dypt forelsket i henne, og at hvis han ikke kunne ha henne som kjæreste, klarte han ikke være venn. Hun gjengjeldte ikke følelsene, og mistet dermed en av vennene sine.

Hvorfor tok jeg med denne digresjonen ? Jo, for jeg syns det var fair å si fra slik rett ut på den måten, istedenfor å fortsette et vennskap du lider hver gang du ser din forelskelse bli sammen med andre etc, mens man kanskje kommer med hentydninger som vanskelig kan missforståes og skape uhygge i et mann/kvinne vennskap.

Min kone, på den andre side, syns at denne mannen handlet egoistisk og urettferdig ved å stille et slikt ultimatium.

Jeg mener nå at hva som er det 'beste' ikke nødvendigvis er sant for alle. I min verden er det lov å føle seg så ille ved en situasjon at man kan tilate seg slike ting, vel og merke, hvis man virkelig mener det og ikke bruker det som et våpen.

[September]

Det store spørsmålet er vel om forelskelse i en annen av partneren er resultat av om noe er galt i heimen, eller om det er rom for dype følelser for fler enn en.

Personlig syns jeg September har rett i at psykisk utroskap kan være vel så ille som tilfeldig fysisk.

Ved å dele intimitet med et annet menneske over tid, har man selv valgt å sette seg i en 'spent' situasjon.

Nå høres det ut som forholdet skranter uansett, og hvis September virkelig føler at det tærer på kreftene og selvfølelsene på en alfor destruktiv måte ved at konen hver dag går på jobb med denne kjærligheten sin, på turer, på fester etc, syns jeg det er fair å si fra om det.

Jeg er enig med deg at følelsene til konen hans ligger i henne og ikke jobben, men 'you lust what you see everyday', men, er situasjonen for ille, syns jeg ikke det er urimelig å fremsette et slik ultimatum.

Ikke fordi det nødvendigvis er det riktige, og ikke fordi allt nødvendigvis blir bedre (og jeg tipper mye leging må til for å reparere), men rett og slett fordi mannen ikke orker en dag til hvor konen drar til noe han forbinder med utroskap.

Jeg kjente en jente en gang som hadde en kamerat over tid. Denne kameraten hadde en dag sagt at han var dypt forelsket i henne, og at hvis han ikke kunne ha henne som kjæreste, klarte han ikke være venn. Hun gjengjeldte ikke følelsene, og mistet dermed en av vennene sine.

Hvorfor tok jeg med denne digresjonen ? Jo, for jeg syns det var fair å si fra slik rett ut på den måten, istedenfor å fortsette et vennskap du lider hver gang du ser din forelskelse bli sammen med andre etc, mens man kanskje kommer med hentydninger som vanskelig kan missforståes og skape uhygge i et mann/kvinne vennskap.

Min kone, på den andre side, syns at denne mannen handlet egoistisk og urettferdig ved å stille et slikt ultimatium.

Jeg mener nå at hva som er det 'beste' ikke nødvendigvis er sant for alle. I min verden er det lov å føle seg så ille ved en situasjon at man kan tilate seg slike ting, vel og merke, hvis man virkelig mener det og ikke bruker det som et våpen.

Tack "red" för ett insiktsfullt svar. Det verkar som du har förståelse för de kompliserade känslor och mekanismer det kan handla om i ett förhållande.

Du frågade om hennes förälskelse i en annan var resultat av något fel i hemmet, eller om hon har/ger rum för känslor för mer enn en.

Svaret är för det första att så länge det handlar om två mäniskor som skall pröva att leva tillsammans i ett helt liv, så vil det alltid uppstå meningsskiljaktigheter av större eller mindre grad. Också känslorna för varandra vill variera från år till år. Om man sedan kallar det for fel/problem i hemmet blir en nogså objektiv och relativ fråga, som bl.a. har med tålamod, toleransnivå och personlig moral att göra.

Något som kanske egentligen inte är något stort problem, kan också vändas till ett problem, bara för att det då kan användas som vapen mot den andre, och försvar för egna handldingar.

T.ex. i vårt fall, så påstår hon att grunnen till att hon förälskade sig i en annan, var för att jag drack öl varje helg, satt vid pc'n och hadde börjat få mage.

Jadå, sån var det, men själv satt hon bara vid TV'n eller leste böcker - och drack vin.

Och det handlade inte om fyll, utan ren kosedrickning, som jag förövrigt också unnar meg nu om helgerna, som jag gjort senaste ca 10 årena.

Jag upplevde aldrig det här -vårt samliv- som så dåligt som tydligtvis hon måste ha gjort. Vi hadde det trygt och bra även om det började bli dåligt med sexlivet. Men det har ju alltid gått upp och ned, och brukar ordna sig förr eler senare.

Personligen tror jag att hon saknade och längtade efter förälskelse, romantik, spänning och häftig sex. Hon är erotiskt lagd, och verkar ha fått större och större behov med åren. Själv har jag också behov, men i perioder när sexlivet vårt gått i stå, har ingen av oss fått våra behov tillgodosedda.

Men att det är ett sexuellt behov och problem som ligger bakom hennes snedsteg, det vil hon nog aldrig tilstå. För då blir hon ju bara en lettfotad och otrogen tispe, som av rent egoistiska motiver utsätter familjen för fara att splittas.

Därför blir det bekvämare för hennes egen del om hon kan lägga skulden på meg, och säga att det var pga min öl-drickning i helgerna att hon blev så mottaglig för en annan att hon kunde tillåta sig att bortse från att hon var gift.

En form för bekräftelse av denna teori fick jag idag, när hon föreslog att vi skulle mötas på halva vägen. Om hon kunde fortsätta på jobben sin, kunde jag fortsätta dricka öl varje helg.

Jag tycker det var urbota dumt sagt av henne, och väldigt avslöjande. Så var det inte ett så stort problem i alla fall då. I alla fall inte större enn att bara hon får vara kvar på jobben sin, så kan vi fortsätta vårt liv akkurat som det var före detta hände.

Jag tackade naturligtvis nej till henes förslag.

Helt till slut gav du (red) mig rett i att framsätta ett ultimatum som detta, bara det inte bara var ett vapen, utan för att jag verkligen mår så dåligt i nuvarande situasjon att en fortsättning är omöjlig.

Och precis på det sättet är det. Ellers hadde jag inte orkat med att genomföra den skillsmsse som kommer, om hon inte hjälper meg, genom att byta jobb. NB! Jag älskar henne! Därför står jag inför valet mellan två onder, men har funnet ut att på sikt, blir det minst ont att inte längre vara tillsammans med henne och betrakta henne som sin käraste, när hon ändå inte är det.

September.

[September]

Hei!

Nå blir du nok veldig forskrekket. Men jeg er enig med dine kone. Jeg tror ikke du løser problemet med å si til din kone: velg meg eller jobben.

Jeg forstår at de ytre omstendighetene på hennes jobb med forholdet til hennes kollega byr deg imot. Men ikke glem at følelsene bor inne i damen, ikke i jobben.

Jeg er enig med deg i at det avgjørende er om hun vil ha deg tilbake. Det kan hun bare svare på selv. Hvis hun sier at hun vil det, må du bestemme om du vil ha henne, selv om hun har vært på tur med sin kollega.

Dette har dere begge ansvar for - om dere skal fortsette videre. Stol på din kone når hun sier at det er slutt med forholdet til kollegaen. Be henne om hjelp slik at du klarer å tro på at hun er til å stole på heretter. Og så kan dere begynne med byggingen av et nytt samliv - med masse erfaring fra livets opp- og nedturer. Lykke til!

Nei, kanske jag inte löser problemet på det här sättet. Det är en risk jag är villig att ta. Men jag resonerar som så, att om hon inte får näring till sin nya förälskelse vid att se han, så kommer hon förhoppningsvis över han efter ett år eller två. Själv måste jag då bruka tiden till att visa henne att jag försöker nåt positivt för oss. Så får hon i eftertid hellre bara vara glad att hon har en så kärleksfull och tålamodig ekteman. Blir det i alla fall ett brudd, så är det trots allt något som skulle skedd också i nuvarande situasjon - som bevisligen fungerat dåligt nu i två år.

September

[Gjest Villvin]

Tack "red" för ett insiktsfullt svar. Det verkar som du har förståelse för de kompliserade känslor och mekanismer det kan handla om i ett förhållande.

Du frågade om hennes förälskelse i en annan var resultat av något fel i hemmet, eller om hon har/ger rum för känslor för mer enn en.

Svaret är för det första att så länge det handlar om två mäniskor som skall pröva att leva tillsammans i ett helt liv, så vil det alltid uppstå meningsskiljaktigheter av större eller mindre grad. Också känslorna för varandra vill variera från år till år. Om man sedan kallar det for fel/problem i hemmet blir en nogså objektiv och relativ fråga, som bl.a. har med tålamod, toleransnivå och personlig moral att göra.

Något som kanske egentligen inte är något stort problem, kan också vändas till ett problem, bara för att det då kan användas som vapen mot den andre, och försvar för egna handldingar.

T.ex. i vårt fall, så påstår hon att grunnen till att hon förälskade sig i en annan, var för att jag drack öl varje helg, satt vid pc'n och hadde börjat få mage.

Jadå, sån var det, men själv satt hon bara vid TV'n eller leste böcker - och drack vin.

Och det handlade inte om fyll, utan ren kosedrickning, som jag förövrigt också unnar meg nu om helgerna, som jag gjort senaste ca 10 årena.

Jag upplevde aldrig det här -vårt samliv- som så dåligt som tydligtvis hon måste ha gjort. Vi hadde det trygt och bra även om det började bli dåligt med sexlivet. Men det har ju alltid gått upp och ned, och brukar ordna sig förr eler senare.

Personligen tror jag att hon saknade och längtade efter förälskelse, romantik, spänning och häftig sex. Hon är erotiskt lagd, och verkar ha fått större och större behov med åren. Själv har jag också behov, men i perioder när sexlivet vårt gått i stå, har ingen av oss fått våra behov tillgodosedda.

Men att det är ett sexuellt behov och problem som ligger bakom hennes snedsteg, det vil hon nog aldrig tilstå. För då blir hon ju bara en lettfotad och otrogen tispe, som av rent egoistiska motiver utsätter familjen för fara att splittas.

Därför blir det bekvämare för hennes egen del om hon kan lägga skulden på meg, och säga att det var pga min öl-drickning i helgerna att hon blev så mottaglig för en annan att hon kunde tillåta sig att bortse från att hon var gift.

En form för bekräftelse av denna teori fick jag idag, när hon föreslog att vi skulle mötas på halva vägen. Om hon kunde fortsätta på jobben sin, kunde jag fortsätta dricka öl varje helg.

Jag tycker det var urbota dumt sagt av henne, och väldigt avslöjande. Så var det inte ett så stort problem i alla fall då. I alla fall inte större enn att bara hon får vara kvar på jobben sin, så kan vi fortsätta vårt liv akkurat som det var före detta hände.

Jag tackade naturligtvis nej till henes förslag.

Helt till slut gav du (red) mig rett i att framsätta ett ultimatum som detta, bara det inte bara var ett vapen, utan för att jag verkligen mår så dåligt i nuvarande situasjon att en fortsättning är omöjlig.

Och precis på det sättet är det. Ellers hadde jag inte orkat med att genomföra den skillsmsse som kommer, om hon inte hjälper meg, genom att byta jobb. NB! Jag älskar henne! Därför står jag inför valet mellan två onder, men har funnet ut att på sikt, blir det minst ont att inte längre vara tillsammans med henne och betrakta henne som sin käraste, när hon ändå inte är det.

September.

Kjære September...jeg får så vondt når jeg hører hva du har gått igjennom... Dårlig samvittighet til tusen har jeg også...Som ung uvitende (tåpelig) jente, ante jeg ikke hva JEG beveget meg inn på når jeg innledet et slags forhold til en gift mann... Men du skulle bar visst hvor mange netter jeg faktisk har våknet av en vond drøm og ikke kunnet annet enn å tenke på familien hans... Jeg har en slik umåtelig trang til å unnskylde meg overfor hans kone....men det ville jo bare ødelegge...siden hun forhåpentligvis ikke vet noe.... Derfor tenkte jeg at jeg på en måte kan tilstå mine synder her, fortelle at jeg virkelig er lei for det når jeg ser hvor mye vondt det skaper...men jeg falt desverre for feil person, og på en eller annen uforståelig måte ville han noe mer... Poenget mitt er jeg ikke lenger sikker på, mulig dette innlegget bare er en egoistisk handling for at jeg skal få unnskyldt meg og føle meg bedre...men hvis det er noen trøst kommer jeg aldri til å tilgi meg selv dette, og så lenge jeg vet jeg har gjort noe galt vil aldri min samvittighet være ren..... Uansett, lykke til videre...Håper alt ordner seg for deg og alle andre i liknende situasjoner...