Kropp, vekt og fødselsangst

[Lunabell]

Hjertesukk til jordmor,

Jeg er ca. 36 uker på vei med mitt 1. barn. Jeg er 1.70 høy og veide 56 kg. ved første kontroll. Magen har vokst i "rykk og napp", med skikkelige "veksttopper" i desember og nå den siste måneden. Sist jeg var på kontroll for ca. 2 uker siden veide jeg 73 kg (!) og ultralydundersøkelsen viste at barnet var ca. 2700 gram allerede i uke 33/34. Nå føler jeg at magen sprenger på og at jeg blir større for hver dag som går. Føler nesten at veksten er ute av kontroll og har derfor begynt å grue meg til fødsel i frykt for å føde et barn på 4-5 kilo. Min mor slet skikkelig da jeg ble født, enda jeg var bare ca. 3 kilo og hun har sagt at det ikke er noen i vår familie som har født store barn... Hodeomkretsen min var imidlertid 39,5 cm som jo er ganske mye. Da hun fødte meg holdt hun på i 40 timer.

Dette ble litt usammenhengende, men jeg sliter skikkelig om dagen. Får ikke sove uten å sitte i senga og da sover jeg urolig og våkner ofte på grunn av pustebesvær, tissetrang og halsbrann. Føler meg kronisk kvalm og uvel og klarer knapt å knytte mine egne sko. Enda har jeg fire uker igjen til termin! Jeg har alltid spist sunt og balansert, aldri vært noen søtmons, men opplever nå at jeg har god matlyst og stadig føler trang til noe søtt. Med tanke på at barnet er så stort burde jeg nok bare spise salatblader og drikke vann, men jeg føler nå at jeg "panikk-spiser" og påfører meg selv dårlig samvittighet og enda større bekymringer for den forestående fødselen på denne måten. Jeg er så redd for at barnet skal være for stort for meg og at jeg skal ha et mareritt i vente hva fødsel angår. Er det noe jeg kan gjøre for å slutte å ese ut og slippe å grue meg, jeg som ikke har hatt angst for fødselen i det hele tatt, fram til nå? Jeg hadde ikke sukker i urinen ved siste kontroll så det er ingenting som tyder på svangerskapsdiabetes. Skrekk og gru - det er nesten så jeg angrer og ønsker å spole tida tilbake!

[Åsa Prebensen, Jordmor]

Kära Lunabell! Du är en helt normal gravid kvinna , både angående din egen viktökning , barnet vikt, funderingar, känslor, tissetrang, pusteproblem och den nu rådande oron, när det äntligen närmar sig! Dessa tankar och känslor är normala och helt förståliga, då det är ditt första barn och något nytt spännande men delvis okontrolerbart håller på att hända i din kropp. Jag ser dock som jordmor ingen anledning till oro, med tanke på de yttre faktorerna som verkar helt normala. Jag tror att du bär på ett normalstort barn som är lagom för dig. Det finns inget som säger att du problem att föda fram denna lilla/e underverk! Givetvis så är detta inte helt smärtfritt, men med positiv hållning från dig och din mann samt bra stöd från jordmor, vetskapen om att det finns smärtlindring om så önskas, så har du bra förutsättningar för att få en positiv förlossningsupplevelse. Det är inte ovanligt att man kan bli uppskrämd av sina vänner och vanligtvis mors förslossningsupplevelser. Dessa bör du inte ta för alvarligt utan gå in med de fina förutsättningarna som du har i dag 2002. Att sammanlikna en förlossning då och nu, går inte alltid. Prata med din jordmor eller doktor om desa tankar.Då kan du få stöd och svar på dina frågor. Jag önskar dig lycka till!