Nå orker jeg ikke mer....om fødselsangst.

[Tullemor]

Jeg er så sliten, nå orker jeg bare ikke mer...det er mitt tredje svangerskap, og jeg har fått fødselsangst pga en dårlig fødselsopplevelse andre gangen. Jeg går rundt med konstante panikkangst-symptomer (jeg har en fobi i tillegg, og vet godt hvordan disse angst-symptomene arter seg...), jeg er hele tiden kvalm, nummen, har hjertebank, høy puls, er svimmel, kaldsvetter, skjelver osv. Jeg har vært redd gjennom hele svangerskapet, men nå tar angsten helt over. Jeg har 8 dager igjen til termin.

Jeg har hele tiden trodd at jeg kommer til å føle en viss lettelse når det setter igang, men jeg hadde en "falsk alarm" natt til søndag forrige uke, og jeg taklet det overhodet ikke...jeg ble faktisk helt sjokkert over min egen reaksjon, jeg satt på badet og skalv og gråt i 3 timer, helt desperat etter å få stanset sammentrekningene som kom med 4-5 min mellomrom og varte oppimot minuttet. Etter 3 timer stanset de opp, jeg var så lettet, men etter dette har jeg vært helt på siden av meg selv.

Jeg har i hele svangerskapet forsøkt å få hjelp, men jordmoren jeg har gått til har hele tiden bagatellisert og sagt at "vi skal snakke om det neste gang du kommer til kontroll". Jeg har VIRKELIG gitt uttrykk for at jeg trenger hjelp, det føler jeg meg 100% sikker på. Først nå har hun oppfattet hvor alvorlig det er for meg, og hun har fått det for seg at hun skal "helbrede" meg på rekordtid. Selvsagt er det altfor sent nå, og min tilstand blir verre og verre for hver dag.

Livmorhalsen er nå moden, og har litt åpning. Jeg føler hele kroppen murrer, jeg har løs mage og andre slike "fødselssymptomer". Jeg gruer meg så at jeg vet ikke hvor jeg skal gjøre av meg, jeg bare gråter, og er så hissig og oppfarende at jeg er en pest og en plage for mann og barn.

Så tenker jeg som så at dette må jo være uheldig for babyen, den må jo få fullstendig overdose av stresshormoner? Kan dette føre til at fødselen starter? Jeg orker bare ikke tanken på å føde, vil helst avbestille hele greia....Var på kontroll hos min lege idag, og fikk fortalt henne om følelsene mine. Dette har jeg ikke gjort før, fordi jeg syntes det var jordmors oppgave å gripe fatt i det. Legen min er en engel, og satte himmel og jord i bevegelse for å skaffe meg en jordmor (til fødselen) som jeg kjenner og stoler på. Denne tanken har jeg ikke vært inne på selv, og jeg håper bare jeg rekker samtalen med legen min og denne jordmoren på mandag....Tror du fødselen kanskje kan komme igang fordi jeg stresser og styrer sånn? Jeg sover nesten ikke, spiser nesten ikke (har til og med prestert å droppe noen kilo i vekt de siste par ukene...), og går bare rundt i en tåke og er en motbydelig person. Jeg er dødssliten, og orker ikke tenke så mye som ett minutt fremover. Jeg er så skuffet over jordmoren som har fulgt meg gjennom svangerskapet, hvordan kan hun bare bagatellisere på denne måten...?

[Åsa Prebensen, Jordmor]

Kära "Tullemor"! Jag har läst ditt brev och förstår att du nu sliter med dig själv och din förlossningsrädsla. Jag är dock positivt inställd till att det ändå kommer att gå bra för dig. Tycker liksom dig att det är mycket beklagligt och synd, att din jordmor inte tagit din rädsla på allvar. Det är ändå inte för sent, då du har fått en fin kontakt med din doktor. Du har goda chanser att hinna få en ny kontakt på måndag. Vad som startar förlossningen vet man egentligen lite om, så vi skall inte tro eller utgå ifrån att din oro eller stress, gjör att du kommer att föda snart. Kanske är det omvänt? Jag vet för lite om vad som egentligen gjör dig så rädd. Du säger att det beror på din andra förlossning. Det som då skjedde, antar jag att du har goda möjligheter att ändra på. Skulle det bero på smärtan, så finns det bra smärtlindring idag, som man kan försöka att hjälpa dig med. Du skall sätta dig ned och skriva ett brev om hur du tänker, känner , tidigare upplevelser och önskemål inför denna förlossningen. Det kan vara bra att ha med ett sådant brev in till förlossningen, så att den jordmor som tar emot dig kan få läsa dett. Vetskapen om detta gjör att du kan bli förstådd och omhändertagen, på ett så proffessionellt sätt som du behöver och önskar. Du har trots allt gått igen 2 förlossningar tidigare, även om allt inte var positivt med dessa. Denna erfarenhet kan göra att den nästa blir så mycket bättre med stöd av din mann, hjälp av doktorn, jordmor, ditt brev och dig själv. Försök att tänka positiva tankar om dig själv, förlossningen och barnet. Negativa tankar hjälper dig inte nu, de bara bryter ned dig mera. Jag tror alltså att det kommer att gå bra med stöd från din omgivning. Du kommer att bli tagen på allvar av förlossningspersonalen, som har erfarenhet av kvinnor med din bakgrund. Lycka till!

[Gjest kinelinevipp]

Jeg hadde det akkurat slik med mitt tredje barn.

Krev epidural! Da har du mulighet til å slippe alle smertene.

Min fødsel ble faktisk helt smertefri (i motsetning til de to første som var rene smertehelveter). Jeg var redd helt til jeg kom inn på fødestua. Da fikk jeg god smertelindring.

Et tips til begynnerfasen (som jeg trodde var fullstendig håpløst helt til jeg hadde forsøkt det - det fjernet smertene effektivt):

Forsøk å stå i "bedestilling", på kne med hodet ned. Vugg i takt med smertene, og møt dem i stedet for å flykte fra dem. Snakk til barnet inne i deg. Nynn rolig den melodien du føler lindrer. Det lindrer smertene den første tiden (du går inn i en transelignende tilstand, det er derfor en tilber på denne måten).

Dessuten, redselen min forsvant like etter fødselen. Jeg har aldri følt meg så lykkelig, glad og fri.

Sender deg masse lykkeønskninger med på veien!!